7
Pierre i Afrika - del 18  

31 Januari  (del 3) –  DJENNE – BANDIAGARA - 15 / 20 mil

 

 

 

Emile                             

 

 

 

Folket går till marknaden i byn nere genom berget.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                                        Mosken. (Jag kommer inte ihåg byns namn)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                               Dogons hus i berget

 

Det räcker för mig idag. Ingen lust att köra längre. Jag kör till Emiles hem. Han vill inte att de andra ser vad jag ger till honom.

 

Sen back to the hotel. Vi dricker en öl, jag betalar honom (mer än sagt, det är min ädelmods dag.) Han vill att jag skickar mobil telefoner. (Sedan jag har återkommit har Emile kontaktat mig flera gånger. Jag skickade mobiler. Men jag ville ha Dogons mössor i utbyte. Jag har inte fått. Sist har jag fått ett mejl där han ber om pengar för hans mammas begravning. För att betala ceremonin och folkets boende. Jag vet inte vad jag ska tycka...)

Slutet av eftermiddagen blir det utbyt. Men jag kommer ner från min planet. Med vilken leende som helst försöker dem att .......... dig. Jag förstår. Den goda vita mannen full med euros. Jag fattar mer och mer att det skall bli svårt att ha en ren diskussion med en malisk.

Jag byter ut bärbar CD spelare mot några pärlor av afrikansk konst. Jag säger att jag letar efter en djembé. En stund senare en guide kommer tillbaka med en kille och hans djembé. Jag tycker den är as fin. Jag tror nu att det var hans egen. Det finns en sköldpadda och en kaïman skulpterad på. Jag får den för ungefär vad jag tänkte lägga. Alla är glada.

Sen sätter jag mig vid ett bord. En annan guide kommer för att sätta sig. Cheik Omar. Han är intressant. Han spelar lite, kaxig. Men han ger lite av sig. Han säger att han kan läsa, prata engelsk, men inte skriva. Han försöker sälja en bok där hans namn står. Värdshusets ägare kommer. Vi tjatar. Han skulle vilja att jag kör någon till Segou dagen efter. Finns några andra som redan har frågat mig. Jag säger då att jag tar bara en person.

Ett band från Burkina-Faso, men Dogon tror jag om man ser deras kläder, börjar spela på terrassen. Det ser ut som alla är inblandad för att jag spottar mynt. Jag lämnar dem pratar. Musiken är skön. Jag älskar den. Jag ger pengar. Men det är ändå ganska jobbigt att känna att den enda grejen dem väntar på är att du betalar. Som grisar på tryffel. Om det är det att Europa lämnade, det är skit allvarligt och inte ärofullt.