28 januari – DIDIENI -
BAMAKO – 200 mil
Jag vaknar flera gånger under natten. Finns en
åsna som vrålar som.... en åsna. Jag undrar vad dem gör med den.
Varje gång känner jag som det finns ett litet djur som
promenerar sig på min lilla kropp. Mitt i natten grät ett barn.
Vi har bara sett platsen på natten, då inte sett nåt. Jag är
nyfiken att se på dag tid. Jag stiger upp och klä på mig.
Danielle har tydligt inte sovit mycket. Vi skrattar om det. Jag
tycker om hennes attityd om det. Det är inte en charter resa som
skulle bjuda på det. Så är vi redo ganska tidigt. En kvinna från
Mali, antar jag, startar en eld i ”hotellets” gård. Kontakten är
svårt i första hand.
Kvinnan pratar inte franska men Danielle fixar
att tjata lite.
Marcel kommer sen som en sherpa i Himalaya med
familjens resväskor. Vi assisterar sen på Kung Solen Uppgång! Då
har vi tid att göra grejer och möta folket här.
Kvinnan kokar vatten. En man, från Mali antar
jag, kommer från ett rum, med en gammal kostyms jacka, sliten
som fan. Han tar varma vattnet och sticker till duschen.
Kvinnan hämtar ett barn. En tjej kommer med
ett annat barn. Jag antar att det är mamman Vi ger leksaker till
de 2 små. Mannen kommer tillbaka, sätter sig vid elden. Han är
glad att berätta att det är hans 3 barn. Då tjejen var inte
mamman med systern. Av andra barnet. Sen bla-bla, kvinnan är
systern av hans bror, eller av hans syster. Black mic-mac. Från
Gambia, om jag fattar allt.
Hotellet
Hennes Majestät är inte redo. Vi väntar. Jag
tycker om att kolla familjen från Mali, eller Gambia, omkring
elden. Det ser så naturellt ut. Vad skulle dem göra med en
mikro-ugn? Mitt europeiska öga tycker att det är snyggt men jag
vet inte vad dem tycker själva.
Äntligen åker vi och vi bjuder den afrikanska
familjen på en utströmnings moln. Jag skäms.
Vi kör genom Didieni och stoppar 2 kilometer
längre för att koka kafé. Det tar tid innan vattnet blir varmt.
Jag kollar på vägen. Ofta cyklar någon till samhället, på andra
sidan. Ibland en vagn med åsnor. En buss kör på hatighet Mach
II. Människorna hälsar alltid. ”Bonjour ça va »
Didieni
Sen kommer en pojke, cyklande, med T-shirt
Ronaldhino, en base-ball pinne liggande bakom på cykeln. Han
cyklar förbi vägen och ställer sig framför min bil. Han tittar
på mig. Vi hälsar varandra, vi börjar tjata. Han pratar dåligt
franska. Han är på väg till skolan. Jag fattar att pinnen är
inte för att spela base-ball men ett verktygsskaft. Inte dum
Pierre, han har sett den sorten av järn triangel som man fixar
på skaften.
Vattnet är inte varmt än. Killen stannar här.
Jag fattar att han väntar på nåt. Jag ger till honom det
traditionella flip-flop paret. Han tackar och jag säger att nu
det är dags att cykla till skolan. Och framför allt att inte åka
till byn berätta att vi är där. Han svarar ja, han ska till
skolan. Och han cyklar på andra hållet, till hans by i savannen.
Enligt våra förutsägelser skall han vara tillbaka innan 10
minuter med alla byns invånare. Orms tunga. Han återkommer 10
minuter senare men med en enda kompis klä med en slitna kostym
jacka, för stor för honom. Jag tänker på dem där soldat-barn i
Liberia. Och dem här två väntar, utan ett ord, vid min bil. Jag
pratar lite men den nya pojken kan inte franska
(och jag kan inta bambara
förstås). Den nya ska inte till skolan. Jag skall aldrig
veta varför. Danielle ger mig 2 kex för frukosten. Jag har inte
magen att äta det framför dem. Jag ger dem kexen. Och sen skall
killen med kostyms jacka ha sitt flip-flop par.
Sen kommer 2 vagnar, lastad av vattenmeloner.
Konvojen stoppar. Männen hälsar på oss. Damerna går handla.
Konstigt. Jag hör inte dem pruta. Jag fattar varför när jag får
veta priset. Om dem hade prutat skulle säljaren ha gett pengar.
Dem ska fortsätta deras väg men Danielle springer till dem
med…..flip-flop of course. Dem blir as glada för presenten.
Marcel skriker : ” Och min present då ?? » En av männen tar en
vattenmelon och ge oss den. Lite pinsamt tycker jag.
Vi sticker och bestämmer att stoppa på nästa
by och se om det finns en skola. Vi hittar. Det finns en klase
av barn mellan 2 byggnader. En kvinna, tjock och auktoritär
kommer till oss. Danielle förklarar att vi vill ge skor och skol
material. Finns 2 lärare med henne. Jag lastar upp
skrivböckerna, listingspapper, pennorna i lärarnas arm. För
flip-floperna bestämmer hon som måste vara skolans rektor att
Danielle ska dela ut till alla barn. Vi tar kartonger i första
klassen. Läraren ropar på varje barn och Danielle delar ut.
Nästan alla heter Coulibany. Några barn kommer senare. Dem måste
gå 6 kilometer för att komma.
Några tjejer säger att storleken på skorna
passar inte. Men egentligen tycker dem inte färgen. Koketta? Jag
märker att lärarinna bär hennes barn på ryggen när hon lämnar
det på golvet. Barnet går för att leka i skors kartong. Sen
kalla vi i de andra klasserna.
De försenade
De som inte haft omskärning.
Bord och skolbänk är i lokalt trä. Tavlan och
krita som luktar som min ungdom. I sista klassen står på tavlan
en lång text om paludismen, skrivit med fin och rund handstil.
Ute finns några yngre barn. Dem får inte vara i klasserna därför
att dem inte har fått omskärning förklarar rektorn. Danielle
undrar om vi kan ta bilder med alla barn. Och hopp, alla barn
går ut. Teoretiskt finns 180 barn på skolan. Det skall bli svårt
att få alla i samma ram.
Hela operationen tog tid då måste vi tänka att
sticka. Barnen hälsar med händerna. Sen kommer dem närmare och
vill trycka handen.
Vi kör ett par kilometer och stoppar i en
annan skola. Där skall vi göra kortare. Danielle möter rektorn.
Hon säger sen att det finns 217 elever. Så länge att hon
diskuterar räknar vi flip-flop par. Dem ska dela ut själva. Men
otur, det är rast på skolan och alla barn kommer omkring oss.
Det går fort ändå. Samlingen för bilden görs snabbt och vi kan
åka på väg igen.
|