7

Mönsterås Bluesfestival - Lördag, kvällen

 

 

På lördagseftermiddagen var det dags för ett litet party på vår uteplats på herrgården med många trevliga gäster.

 

 

WTF...
Vad är detta? Gissa och vinn en platta med Isacs favoritlåtar. Rätt svar skickas på mail till isac@musikmastare.se glöm inte att komplettera med din adress...

 

Pierre imiterar en fransk porrskådis från 70-talet, eller är det originalet...?

 

 

Många tunga ämnen avhandlades av de intellektuellt briljanta festdeltagarna.

 

 

Pelle på sin nyinköpta, gula(!) "snutte-badmatta"

 

Här handlar det om manlig, skrymmande hårbeklädnad.

 

Limmotur in till bluespalatset.

 

Första bandet som vi såg på lördagskvällen var Hot Dog Taylor som kvällen till ära var förstärkta med Clas Yngström. Bandet verkade trivas med Clas och Clas verkade trivas med varmkorvarna.

 

 

 

P-G blåser lite blåa toner.

 

Nästan lika galen som "Kula" men hatten saknas. Eller som P-G nämnde tidigare på dagen:
"Vårt enda krav på slagverkare är att de måste se roliga ut"!

 

 

 

P-G backas av Clas Yngström och Micke Kähäri. Man kan ju hamna i sämre sällskap!!

 

Heléne är nog den människa som har närmast till skratt som vi känner! Vi kan intyga att det smittar av sig!

 

PG med sina beryktade hambosteg som fick publiken vid scenkanten att ducka.

 

Kinesiska broderade bluespjucks. Vill-ha-känslan uteblev...

 

Clas Yngström

 

Mik á El ("Gudalik")

 

 

 

Håkan Falknäs verkade nöjd med sitt inhopp tillsammans med Hot Dog-arna.

 

Efter detta var det dags för prisutdelning i Scandinavian Blues Contest där The Bad Sign Bluesband drog det längsta strået och vann tävlingen.

 

 

 

Patrik Persson var inte bara jurydeltagare, han var konferencier  också.

 

Bad Sign, värdiga vinnare!

 

 

 

 

 

Matti N Urban Clash & Anders Nurudde stod näst på tur för att ge oss en härlig musikupplevelse.

En salig blandning av speltyg blandat med en en sjujävla energi ger giget full pott, detta var verkligen kul!

 

 

Anders Norudde, som bl.a. spelat med Hedningarna, trakterade de mest underliga instrument, instrument som sällan ses på en bluesscen.
Här kan du läsa mer om Anders

 

 

Matti Norlin

Trummisen i "bakplåtsbluestrion" Urban Clash heter Fredrik Haake och lirade tillammans med Matti i bandet Badge tidigare.

 

 

Lennart Zehtzon på bas. Han hade en av de snyggaste hattarna på festivalen...

 

 

 

 

Hmm... Vad detta instrument heter är det troligtvis ingen som vet, fräckt var det i alla fall.

 

Men Anders! Inte behöver du smygsupa på bluesfestival...?

 

Nä då, han bara värmde upp hornet från grannens ko som denna kväll fick nytt liv som bluestuta.

 

 

 

 

 

Voodoo Boogie från Belgien bjöd på ännu en ofattbart skön musikupplevelse. Med sin pumpande, suggesiva blues-boogie fick de hela publiken i gungning, allt detta till skumma dofter av rökelse. Vi skickar fyra och en halv knapp ner till Belgien.

 

 

Wouter Haest: piano, rhodes, hammond

 

Gert Servaes: Trummor

 

 

 

Jan Jaspers: Sång och Gitarr

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tjejerna gillade Voodoo Boogie, mannen i bakgrunden såg dock något skeptisk ut då flickvännen ivrigt himlade med sina rådjursögon...

 

 

 

 

 

 

 

 

Rob Vanspauwen: Bas

 

 

Wouter Haest i Voodoo Boogie. För två år sedan liknade han prästen i den suveräna TV-serien "Deadwood". I år har han tagit skepnaden av Jeff Bridges!! Hans fantastiska orgelklinkande är dock oförändrat...

 

 

 

 

 

Kvällen avslutades av Mud Morganfield, son till en av de absolut största inom bluesen, Muddy Waters. Vi trodde detta kanske skulle bli lite pinsamt och missade medvetet större delarna av giget. Detta var troligtvis ett stort misstag då de sista låtarna, de enda vi hörde, var riktigt bra. Nåväl, vi får en andra chans i Åmål, då skall vi inte missa honom!

 

 

 

 

 

 

 

Publiken gillade Mud.

 

Pelle också, se så han myyser...

 

Jonas och Helene fick en pratstund med legendens son.