Vi hade kanske för högt uppskruvade förväntningar på Walter Trout som i många kretsar klassas som en av världens förnämsta nu verksamma blues-rockgitarrister. Giget lyfte bara riktigt ett par gånger under kvällen och som helhet kan vi inte dela ut mer än två och en halv futtiga knappar. Bland det bästa var duellen mellan Walter och Sammy Avila på Hamondorgel (ja, vi är jäkligt svaga för detta instrument). En annan höjdpunkt var sista numret "I'm going down" som faktiskt fick det att spritta i kroppen efter en annars ganska oinspirerad tillställning. Man får, som sagt, försöka förtränga de svagare numren med ändlösa slingor av kall gitarronani och i stället komma ihåg höjdpunkterna. Kvällen i Gisleparken blev i sin helhet lyckad i alla fall, med massor av trevliga människor och en och annan välkyld pilsner. /Isac och Jarre
Som förband ställde man upp Ralston Bowles som blev en riktigt trevlig överraskning. Gött stomp på både gitarr och bouzouki(!)
Lite annorlunda instrument för rockiga tongångar men det fungerade väldigt bra
Skumt kapo som bara greppar tre strängar i mitten, nytt för mig...
Walter Trout
Michael Leasure
Sammy Avila
	Isac dokumenterar...
Walter var väldigt duktig på långa toner, skalor och grimaser.
Trevliga gubbar och gummor i Gisleparken gjorde att kvällen inte behövde ångras.
Kända bluesprofiler i baren, förstås...
Rick Knapp på bas.
Var är Big Ears?
	Hambolektion?
De vi snackade med efter konserten var ganska eniga om att det inte var det bästa man hört och det höjdes till och med röster för en "enknappare"